För er som missade mina två sista inlägg så japp mitt hår suger. FUCK. Okej, överreaktion. Men åhe, allt blir så mycket större i min värld, håret, kroppen och ansiktet. Sorgligt nog har jag inte än kommit på hur jag ska kunna hitta vägen till livet bortom utseendet och perfektion. Hela min värld rasar samman nu över håret, så fruktansvärt fult. Jag vet hur det kommer bli nu, bo flera dagar under täcket, sitta stirrandes framför spegeln och peka ut allt fel som går att åtgärda. Jag önkar att jag kunde se bortom allt det här ytliga, för jag är ju så jävla ful så det låter rent av skrattretande att någon som jag skulle kunna vara ytlig - ytlig vad det gäller mig, men aldrig på andra. Jag är inte så upprörd över håret egentligen, det är bara en liten, liten väggspärr som blockerar vad det gäller att kunna känna permanent lycka - att kunna vara nöjd, kunna duga. En dag så kanske jag kan säga att verkligen är lycklig, men den dagen är miljon-tals år borta. ÅHH, mår ännu sämre nu för att jag var så självisk och skrev denna själviska text. Förlåt.